Nanhai 南海

Jag stormtrivs här. Jag älskar att vara med mina elever och de får mig alltid på bra humör. Jag känner mig uppskattad bland mina kollegor och jag har vänner som får mig att må bra och att uppskatta tilvaron. Maten är oftast jättebra. Jag har ganska mycket fritid och vi åker på utflykter nästan varje helg. Jag är i ett land som är helt fantastiskt och som alltid kommer ligga mig väldigt varmt om hjärtat.

Trots allt bra finns det ändå en känsla av att vilja göra något mer. Att komma hem igen och att vara med min familj, med mina vänner. Jobba i bokhandeln och att fortsätta livet. Resa till Göteborg och Stockholm. Gå på museum. Även om pengar inte är ett problem tjänar jag för tillfället för lite för att kunna spara ihop något. Jag kommer dock när jag slutar få 9000 yuan så det är ju i och för sig bra men känslan av att inte kunna tjäna mer än det mindre belop jag får varje månad är ibland ganska frustrerande. Inte för att jag har en dålig lön med kinesiska mått mätt, men med svenska.

Jag vill inte säga att jag längtar hem, men på ett sätt gör jag det ändå. Jag tror jag har kommit till insikt att jag inte ska vara kvar här längre vilket känns extremt tråkigt men det ska också bli kul att komma hem och fortsätta med allt. Jag jobbar nu på att försöka komma ihåg hur allt är hemma. Så som det var den månad jag var i Sverige i januari/februari, så är det inte i vardagslivet. Folk jobbar. Jag jobbar. Mina vänner är utspridda över hela landet, till och med jorden och för lite mer än ett år sen fick jag krupp på att gå hemma i Karlstad. Jag vet inte om jag är redo att börja studera än. Men det finns bara ett sätt att ta reda på det, att pröva.

Jag vet inte om det är vanliga måndagsågesten som talar och just nu är det svårt att veta vad jag känner. I morse när jag vaknade ville jag bara ligga kvar i sängen. Jag ville läsa mina böcker. Jag ville ut och bort ifrån skolan. Under första lektionen med 805, som vanligtvis är en av mina "sämsta" lektioner, hade jag så himla roligt. Jag tycker verkligen så sjukt mycket om de där ungdomarna. Nu tillbaka på kontoret känns det trist igen. Så jag vet inte för tillfället vad jag ska göra, hur jag ska känna. nästan två månader har gått. Tre månader kvar. Det är inte lång tid och jag skulle inte vilja åka hem i förskott, men jag måste jobba på att hitta en bra balans. Inte bara för tillfället, utanför livet.